Obestånd betyder att gäldenären inte kan betala sina skulder i takt med att de förfaller, och att den oförmågan inte bara är tillfällig. Den juridiska definitionen finns i konkurslagen (1987:672) 1 kap 2 §, där obestånd och insolvens används som synonyma begrepp. Obestånd är den allmänna konkursgrunden i svensk rätt, men det innebär inte automatiskt att bolaget måste försättas i konkurs. Upptäcks problemen i tid finns flera vägar att rädda verksamheten innan det går så långt.
Skillnaden mellan att ha tillfälliga betalningsproblem och att faktiskt vara på obestånd är avgörande, både för hur allvarligt läget ska bedömas och för vilket ansvar styrelse och ägare bär om bolaget ändå går mot konkurs.
Vad betyder obestånd?
Obestånd är ett rent ekonomiskt-juridiskt tillstånd: gäldenären, alltså den som har en skuld, saknar förmåga att betala sina fordringsägare när betalningen förfaller. Enligt konkurslagens definition räcker det inte att ett enda betalningstillfälle missas. Oförmågan ska vara varaktig, inte en kortvarig likviditetssvacka som löser sig inom kort. En verksamhet med tillfälligt ansträngd kassa men i övrigt sund ekonomi räknas normalt inte som på obestånd, medan ett bolag som återkommande inte kan betala skatter, löner och leverantörsskulder oftast uppfyller kraven.
Begreppet gäller både juridiska personer, som aktiebolag, och fysiska personer, till exempel en enskild näringsidkare. Gäldenären behöver alltså inte vara ett bolag för att obestånd ska bli aktuellt, men konsekvenserna och processen skiljer sig åt beroende på om det rör ett aktiebolag eller en privatperson. En stigande skuldsättningsgrad är ofta ett tidigt varningstecken på att bolaget rör sig mot obestånd, långt innan de akuta betalningsproblemen syns.
Vad är skillnaden mellan obestånd, insolvens och konkurs?
Obestånd och insolvens är samma sak i svensk rätt, det förra är den svenska termen och det senare den latinska, och konkurslagen använder dem parallellt. Konkurs däremot är något annat: det juridiska förfarande som tingsrätten kan besluta om när gäldenären är på obestånd. Med andra ord är obestånd tillståndet och konkurs en möjlig följd av det, inte samma sak. En konkursförvaltare utses först när tingsrätten faktiskt fattat konkursbeslutet, inte redan när bolaget hamnar i obestånd.
Vilka tecken visar att ett företag går mot obestånd?
Obestånd byggs sällan upp över en natt utan föregås ofta av flera varningssignaler i följd. Vanliga tecken är upprepade betalningsanmärkningar, uteblivna skatteinbetalningar till Skatteverket och resultatlösa utmätningsförsök från Kronofogden. Sjunkande likviditet är ofta det tydligaste tecknet rent siffermässigt, eftersom det innebär att bolaget rent konkret får allt svårare att betala sina skulder i tid när de förfaller.
Andra signaler är att leverantörer kräver förskottsbetalning i stället för vanlig kredittid, att banker skärper eller drar in krediter, och att bolaget lånar enbart för att täcka gamla skulder i stället för att investera i verksamheten. Ju tidigare dessa tecken upptäcks, desto större chans att åtgärder kan sättas in innan gäldenären faktiskt är på obestånd i lagens mening.
Vad händer när ett företag hamnar i obestånd?
Är bolaget på obestånd kan en konkursansökan lämnas in till tingsrätten, antingen av gäldenären själv eller av en borgenär som bolaget har en fordran gentemot. Beslutar tingsrätten om konkurs blir bolaget konkursgäldenär, ett konkursbo bildas som omfattar samtliga tillgångar, och en konkursförvaltare tar över förvaltningen från bolagets tidigare företrädare. Konkursförvaltarens uppgift är att sälja tillgångarna i konkursboet och fördela pengarna till fordringsägarna enligt en lagstadgad prioritetsordning, där vissa fordringar, till exempel de med säkerhet, betalas före oprioriterade skulder. Har bolaget anställda berör konkursförfarandet även arbetsrätten, eftersom uppsägningar vid konkurs och den statliga lönegarantin regleras särskilt för att skydda personalens löner.
Konkursförfarandet avslutas när konkursförvaltaren redovisat hur tillgångarna fördelats. Finns inget överskott kvar efter att alla fordringsägare fått sin del avskrivs resterande skulder normalt för bolaget, men en enskild näringsidkare kan i vissa fall fortsätta vara personligt betalningsansvarig för det som blir kvar. Ett bolag utan skulder kan i stället avvecklas genom en frivillig likvidation, vilket är den ordnade motsatsen till konkurs och bara är möjligt så länge tillgångarna räcker till att betala samtliga skulder.
Går det att undvika konkurs vid obestånd?
Obestånd behöver inte sluta i konkurs om åtgärder sätts in i tid. Vanliga första steg är att upprätta en likviditetsbudget för att få full kontroll över in- och utbetalningar, omförhandla avtal och betalningsplaner med de största fordringsägarna samt ansöka om anstånd hos Skatteverket med skatter och avgifter. Är problemen mer omfattande men verksamheten i grunden livskraftig kan företagsrekonstruktion vara ett alternativ: domstolen ger då bolaget ett tillfälligt skydd mot bland annat utmätning medan en rekonstruktör arbetar fram en plan tillsammans med gäldenären.
Frivilliga uppgörelser med borgenärerna utanför domstol förekommer också, särskilt när det bara handlar om ett fåtal stora fordringsägare som är villiga att förhandla om delbetalning eller nedskrivning av skulden. Redan vid de första tecknen på ekonomiska svårigheter är det klokt att kontakta advokaten eller redovisningskonsulten som känner bolagets ekonomi, eftersom rätt åtgärd i rätt tid ofta avgör om verksamheten går att rädda.
Vilket personligt ansvar har styrelsen och ägarna?
I ett aktiebolag är utgångspunkten att aktieägarna och styrelsen inte har personligt betalningsansvar för bolagets skulder. Det ansvaret kan dock uppstå om styrelsen misskött sina skyldigheter när det egna kapitalet är hotat, till exempel genom att inte upprätta en kontrollbalansräkning i tid eller inte agera på den. Underlåter styrelsen att vidta rätt åtgärder inom lagstadgade tidsfrister kan enskilda styrelseledamöter bli personligt betalningsansvariga för skulder som uppkommer därefter.
För en enskild näringsidkare gäller andra regler, eftersom det inte finns någon skiljelinje mellan privat och verksamhetens ekonomi. Där är gäldenären, det vill säga näringsidkaren själv, redan från början personligt ansvarig för samtliga skulder oavsett om de hör till privatlivet eller näringsverksamheten.